Jag behöver verkligen skriva av mig. Jag satte lösenord på bloggen för att bara mina närmaste ÄKTA vänner ska kunna läsa vad jag skriver nu.
Och det här är inget ''Tyck-synd-om-mig inlägg'' vill bara skriva av mig och jag skiter i om ni läser eller inte.

Hela mitt liv är åt helvete just nu. Det mesta handlar om mitt utseende och min kropp. Jag är så sjukt missnöjd med både utseene och kropp, jag skulle döda för att få ändra på en liten sak. Det mesta har med vikten att göra. Under hela min uppväxt har jag fått kommentarer om att jag är tjock. Även om folk skämtar eller tar det som ett skämt så gör inte jag det. Jag blir så sjukt sårad av minsta lilla. Så fort jag står framför en spegel börjar jag nästan alltid gråta. Jag har kämpat så hårt för att gå ner i vikt, jag gör det varje dag. Men det är så jävla lätt att trilla dit igen. Försöker satsa allt jag har på både basket och skola. Men med tanke på hur mycket jag skadar mig så är det sjukt svårt att satsa på basketen för jag kan aldrig riktigt ta i 100%. Basket är nått jag brinner för, och jag älskar det av hela mitt hjärta, men det finns några personer och några små detaljer som alltid förstör. Och jag är så jävla trött på det.

Och sen har vi skolan. Den jag inte orkar gå till, den jag inte orkar satsa på, den jag skiter fullständigt i just nu. Jag orkar verkligen inte med den, och alla betyg, alla äckligt dryga människor som går i den som man bara vill strypa så fort man ser dom. Allt det där, som man måste stå ut med varje dag. *Men byt skola då* tänker ni, men det är inte så jävla lätt. För jag vill gå kvar, jag gillar skolan, jag gillar lärarna, jag gillar mina kompisar som går där och alla roliga stunder man får. Men det är ändå en massa som alltid ska förstöra. Ibland känns det verkligen som att jag har hela världen emot mig. Och jag orkar inte mer.

Sen har vi även kompisarna. Som man tror alltid finns där för en, men som egentligen bara säger det för att det ska låta bra. Dom man litade på till 110% och berättade nästan allt för, som sedan bara sviker än och lämnar än när man mår som dåligast. Kan inte lita på någon längre! Jag försöker att låtsas som ingenting, att inte visa för folk hur jag egentligen mår. Att gå runt med ett fejkar leende varje dag och låtsas som att livet är helt perfekt, och att man mår hur bra som helst. Fast man egentligen mår skit. Men jag vill inte visa alla det, jag vill inte ha uppmärksamhet över huvudtaget. Hellre sitter jag tyst i ett hörn än att sticka ut och vara hon som alla vet vem det är. För, jag tror inte jag skulle palla det.

Och sen finns det en tjej. En tjej som betyder så jävla mycket för mig, som jag trodde jag kunde lita på till 110%, men det visade sig att jag hade så fel. Så fel man kan ha. Hon sårade mig så sjukt mycket, antagligen mer än vad hon själv förstår. Speciellt med alla kommentarer, t.ex. att säga *Jag har fler likes än dig* (På fb dårå) sänkte mitt självförtroende så mycket, att jag inte ens har något kvar. Det fick mig att förstå att jag inte är värd något och att jag inte duger för någon. Men för henne var det antagligen ett sätt att visa hur perfekt hon är.

Förstår att ni inte orkar läsa, men behövde skriva av mig. Bloggar mer när jag mår bättre, puss!