Basketen som sport kan man säga va man vill om. För vissa är det bara en sport, men sen finns det dom som tycker att det är så mycket mer än så. Jag är en av dom. Utan basketen vet jag inte vad jag skulle göra. Jag skulle för det första ha ett jävligt tråkigt liv, men framför allt så skulle jag vara helt ensam. Utan mitt lag som alltid finns där skulle jag inte ha någon. Jag kan inte tacka dom nog för allt dom gör för mig utan att ens märka det, för dom betyder mer än vad dom tror. Och basket är nog en av de få sakerna som fått mig att stanna kvar, att inte ge upp utan fortsätta kämpa.

 

När basketen då inte går bra, när ingenting stämmer, skadorna inte slutar komma och bara fortsätter att göra ont och inte läka då är jag nära att ge upp. Idag var jag på uttagningen för Bromma Gymnasium Basketlinje, det gick för övrigt åt helvete och jag kommer aldrig komma in där. Men jag gjorde det mer som en rolig grej, för jag vill inte ens gå basketlinje efter nian. Iaf, efter den åkte jag, Fanny och Jenny till vår vanliga träning där allt, och då menar jag verkligen allt, bara gick fel. Jag kunde inte dribbla en boll, kunde inte skjuta, kunde inte spela försvar, orkade inte ens anstränga mig. Och när det går så fel på en träning, då vill jag bara lägga mig ner på marken och försvinna.