Någonting jag funderar på ofta, och då menar jag flera gånger om dagen, är sporten jag håller på med. Basket. Basket har alltid varit en sport som betytt allt för mig, vilket är sjukt, att en boll och en korg med hjälp av ett lag kan vara hela ditt liv, för det har det varit. Det har sedan länge tillbaka varit basketen som fått mig att orka, de dagar jag bara velat ge upp, har jag tagit min basketboll och antingen gått till parken tio minuter bort för att bara skjuta, eller bara gått utanför dörren för att göra det. Att med musik i öronen bara få vara, bara få göra det jag älskar. Att efter en jobbig dag i skolan, efter mycket plugg, efter krångel bland vänner eller familj bara få åka till träningen och bara få tänka på bollen som ska igenom det där nätet. Men dom tankarna finns inte kvar längre.

 

Jag får ofta frågan varför jag går på basket, och det är en fråga jag lätt kunde svara på förut, det var mitt liv. Det jag älskade mer än någonting annat, men när jag numer får den frågan kan jag inte svara på det, för jag vet inte svaret själv. Jag vet, helt ärligt, inte varför jag går på basket längre. För istället för att hjälpa mig igenom svåra stunder, är det numer en börda som lägger sig tungt på axlarna. Att alltid prestera, att alltid göra folk stolta, att alltid stötta och aldrig svika laget. Det tär på en när man ständigt frågar sig själv varför man håller på. Och nu tänker ni säkert, men varför slutar du inte på basket då?, och svaret på den frågar vet jag faktist inte heller. Kanske för att jag skulle sakna det, sakna laget, eller för att jag känner att jag behöver röra på mig, jag vet inte. Men samtidigt undrar jag också, hur många positiva saker finns det med att sluta? Jo, hur många som helst. Frågan; sluta eller inte?, frågar jag mig själv dagligen, för ska inte basketen vara något som är kul?
 För just nu är det bara en börda.

 

Att vakna på morgonen, tänka vilken dag det är och sedan inse att det är en dag då träning står på schemat och du då bara vill vända dig om och somna. Att på en matchdag vakna upp och tänka, Nej, kan jag inte bara bli sjuk?. Att på en match sitta på bänken och hoppas på att inte bli inbytt. Att känna att man på planen inte gör något för laget utom att dra ner dom, klanta sig eller förstöra, det är inte kul. Man tröttnar efter ett tag. Och kanske kan det vara så att jag ger upp lätt, att jag ger upp för att jag inte är bäst. Jag är van vid det, utan att försöka låta dryg och äckligt, jag har alltid varit bland dom bästa, det vet jag. Jag har alltid varit lagets skytt, den som kan spela både guard och forward, men jag är inte den spelaren längre, och att se alla andra utvecklas och bli bättre medan man själv har stannat upp helt i utvecklingen, för vissa kanske det betyder att dom kämpar hårdare för att nå dit dom vill nå, men för mig är det inte så. Jag mår bara dåligt av det. Jag önskar att jag var en av de personerna som aldrig gav sig, som alltid gav 110% vad det än handlade om, men det är jag inte.

 

Dock vet jag att jag har mina anledningar till att min utveckling stannat, jag vet att jag var borta 3 månader pga. skada, och jag vet att mitt mående och hälsa har varit ett helvete senaste tiden, och jag vet att anledningarna till det har varit helt normala, även om det inte alltid känns så. Men trots det är det jobbigt, och jag vet i nuläget inte om jag kommer fortsätta med den här sporten när sommaren är över, men jag hoppas det. Och jag hoppas att jag har fått tillbaka min kärlek för den här sporten då.