Jag skrev igår, igår kväll, att jag antingen skulle gå ut och skjuta eller gå och lägga mig. Men jag ljög, jag visste att jag inte skulle göra något av det, jag visste precis vad jag skulle göra. Jag kopplade in min telefon i datorn, laddade över tre låtar till telefonen, satte på mig mina skor och gick till en plats nästan ingen vet existerar. En plats där jag vet att jag skulle få vara ensam. Jag styrde mina steg mot den där underbara platsen, och visste redan när jag stängde igen ytterdörren att det skulle bli en jobbig stund. Knappt tio minuter tog det att ta sig dit, men allt längre satt jag där. Runt 40 minuter satt jag på en sten med musiklistan Please Don't Cry i hörlurarna, centimeter från havets vågor och rinnande tårar. Jag visste inte att det fanns så mycket trårar, att det under 40 minuter kunde rinna så mycket tårar nerför någons kinder. Men jag behövde den tiden, jag behövde få vara ensam, utan någon runt mig.

 

Men medan jag satt där snurrade tankarna i huvudet. Gamla minnen kom tillbaka, och hemska tankar om vad jag skulle ha kunnat göra där, ensam vid havet i mörket. Jag funderade även på om jag ska dela med mig av min historia, om jag ska berätta för alla vad jag varit med om och gått igenom. Det jag går igenom just nu, och vad det har gjort för mig som person. Men än en gång struntar jag i det. Jag vet vad folk skulle säga, jag vet att folk inte skulle ta det seriöst, eller skämta bort det. Och jag känner själv att jag inte skulle orka det i nuläget, även om jag också vet att jag skulle kunna hjälpa personer som sitter i samma sits som jag själv. Men tyvärr, får det vänta, än en gång.

 

Klockan närmar sig 00:00 och som vanligt snurrar tankarna i mitt huvud så mycket att jag bara vill gråta. Just nu vill jag bara komma bort från allt, bort från mitt hus, bort från skolan, bort från basketen, bort från alla. Till och med mina närmsta, mina bästa vänner, jag vill inte vara i närheten av någon för tillfället. Jag skulle vilja packa mina väskor och bara åka, åka så långt bort jag kan komma, bort från allt och alla, till en plats där ingen vet vem jag är, där ingen känner igen mig. jag vill bara komma bort från det här.

 

 

 

Jag har ju en jävla tendens att fucka upp mitt liv totalt. Vilket är precis det jag gjort de senaste månaderna. Så fort någonting äntligen går åt rätt håll ska mitt huvud och mina tankar förstöra. Det finns alltid något negativ i det positiva när det gäller mig, och nu visas det mer än någonsin. Jag är trött på att gång på gång falla tillbaka på grund av att alla tankar förstör. För återigen går jag från att vara en smula lycklig till att falla ihop och vilja gråta för att allt går åt fel håll. Det ska gå framåt, inte bakåt. Så varför ska det alltid förstöras? Varför ska alla jävla tankar förstöra gång på gång? Varför kan jag aldrig få någon tur i någonting? Jag bli så jävla trött.

 

 

 

 

 

Det är tragiskt att folk på riktigt tar allt det här som ett skämt. Alla små Beliebers som skär sig pga Justin är patetiska, men att folk gör ett skämt av det? Att folk skämtar om folk som skadar sig sjäva. Skämt om folk som skär sig och folk som försöker ta livet av sig är så jävla långt ifrån roliga man kan komma. Istället för att sitta och skämta om skiten, hjälp någon som mår dåligt och som faktiskt gör det här mot sig själva, för jag kan lova er, det finns överallt runt omkring er. Jag har sex stycken, SEX, som någongång har varit beroende av att skära sig eller fortfarande är det. Folk har ingen aning om vad som händer runt omkring dom, öppna ögonen så kanske ni fattar att det inte är ett jävla skämt.

Jag tror att de flesta som läser min blogg förstått att 2012 inte varit det bästa året jag upplevt, det av många olika anledningar. Jag har många ljusa stunder från året, minnen jag aldrig kommer glömma, men som är både positiva och negativa. Saker jag inte kommer glömma men mest av allt skulle vilja. 2012 har varit ett av de mörkaste åren i mitt liv, men med hjälp av underbart folk runt omkring mig har jag tagit mig igenom det. Jag har många att tacka för den styrkan dom gett mig.

 

Jag har under det här året gått igenom väldigt mycket, ensam, saker som andra inte sett. Saker som skett i mörker bakom stängda dörrar. Saker som jag gjort mot mig sjäv och saker jag gjort mot andra. Men framför allt saker jag ångrar, saker som jag nu inte kan sluta med. Det här året har jag gråtit mer än vad jag någonsin gjort innan. Varje steg jag har tagit, varje andetag jag andats har varit ren smärta, smärta som ingen annan förstår. Folk kan föreställa sig, men ingen förstår.

 

Mest av allt skulle jag vilja skriva ut allt, allt som hänt och allt jag gått igenom så folk börjar ta det på allvar. Så att alla kommentarer, blickar och skratt stoppas, så att någon iallafall försöker förstå vad det är som faktiskt händer. Att alla gånger jag varit hemma från skolan inte har varit för att jag inte orkar för att jag är lat, eller för att det är ett prov jag inte har pluggat till. Det har inte med saken att göra, och det är inte det det handlar om.

 

Allt har i princip gått utför, ju fler minuter som passerat ju mer smärta har kommit. Även om jag haft timmar, dagar och veckor som varit perfekta, så har jag alltid behövt gå tillbaka till det plågsamma. Tillbaka till det jag önskar försvann, till det jag hatar mest av allt. Men det försvinner inte, det är kvar. Dag in och dag ut, aldrig försvinner det, hur mycket jag än försöker faller jag alltid tillbaka till det mörka hål jag dagligen försöker ta mig ur men aldrig lyckas med.

 

Att jag klarat det här året är ett mirakel, och jag har så många att tacka för det.

 

Till en början har vi skolan, det är inte många som vet hur jag haft det i skolan eller som vet mina känslor kring den. Men med hjälp av min lärare, Isatu och Karro har jag klarat av att gå till den (för det mesta), då jag i slutet av förra terminen hade runt 25% frånvaro. Men utan dom tre personerna tror jag inte att jag hade gått dit över huvudtaget, trots att jag stundvis velat strypa Isatu och Karro, så har det varit dom personerna som fått mig att gå till det jag kallar helvetet men andra kallar skola.

 

Sen har vi basketen, det absolut bästa som hänt i mitt liv. Utan den vet jag inte vad jag hade gjort. Det har funnits dagar jag gråtit på väg till träningen, och enda anledning jag tagit mig dit är för att jag älskar det så mycket. Och inte är det bara sportens förtjänst, det är mycket tack vare mitt lag. Det laget jag ofta velat skjuta för att dom alla varit så sjukt irriterande och jobbiga, men som jag djupt inne älskar så sjukt mycket. Många i laget vet det men dom förstår inte dom heller, det är ingen som förstår, men ändå finns dom alltid där.

 

En ny person jag lärt känna i år som hjälpt mig är Bam, Rebecca. 'Tack vare' det hon gått igenom har hon hjälpt mig. Genom att visa att man kan komma ifrån all smärta och hitta det positiva och bli lycklig har hon fått mig att kämpa, eller åtminstone försöka. Försöka se det positiva, och försöka vara glad. Hon har fått mig att tänka att jag faktiskt kan bli lycklig, att allt kan bli bra. Att allt kommer bli bra, även om jag i många lägen inte tror henne.

 

Men personen som nog hjälpt mig allra mest det här året är Moa. Under året då alla andra försvunnit, långsamt backat ut ur mitt liv är hon den person som tagit ett stort kliv in istället. Sen i somras har vi i princip pratat varje dag, skapat oförglömliga minnen, både bra och dåliga. Men framför allt är hon den person som inte låtit mig ge upp. Varje gång jag brutit ihop och gråtit har hon alltid funnits där. Alla gånger jag varit beredd att ge upp allt har hon varit den person som dragit upp mig på fötterna igen, hon är den person som fått mig att klara det här året. Och nu, utan henne, rasar jag ihop.

 

 

 

 

 

 

Alla har vi gjort misstag, alla har vi någongång sårat någon, men ibland undrar jag om det är något fel på mig. Är det folk runt omkring mig, eller är det jag som är dum i huvudet? Är det alla andra som tar illa upp, lätt blir sura eller ä det jag som är klantig? Säger saker jag inte borde säga, utan att tänka. Jag har gjort så jävla mycket misstag, saker jag ångrar mer än något annat. Saker som kan ha orsakat att jag kan ha förlorat den som betydde mest. Om jag kunde spola tillbaka tiden, då skulle jag göra det. Jag skulle hålla käften stängd tills jag verkligen tänk igenom det jag tänkt säga, om det verkligen är värt att säga det, om det verkligen är värt att riskera något så underbart genom att öppna min jävla käft.