Jag skrev igår, igår kväll, att jag antingen skulle gå ut och skjuta eller gå och lägga mig. Men jag ljög, jag visste att jag inte skulle göra något av det, jag visste precis vad jag skulle göra. Jag kopplade in min telefon i datorn, laddade över tre låtar till telefonen, satte på mig mina skor och gick till en plats nästan ingen vet existerar. En plats där jag vet att jag skulle få vara ensam. Jag styrde mina steg mot den där underbara platsen, och visste redan när jag stängde igen ytterdörren att det skulle bli en jobbig stund. Knappt tio minuter tog det att ta sig dit, men allt längre satt jag där. Runt 40 minuter satt jag på en sten med musiklistan Please Don't Cry i hörlurarna, centimeter från havets vågor och rinnande tårar. Jag visste inte att det fanns så mycket trårar, att det under 40 minuter kunde rinna så mycket tårar nerför någons kinder. Men jag behövde den tiden, jag behövde få vara ensam, utan någon runt mig.

 

Men medan jag satt där snurrade tankarna i huvudet. Gamla minnen kom tillbaka, och hemska tankar om vad jag skulle ha kunnat göra där, ensam vid havet i mörket. Jag funderade även på om jag ska dela med mig av min historia, om jag ska berätta för alla vad jag varit med om och gått igenom. Det jag går igenom just nu, och vad det har gjort för mig som person. Men än en gång struntar jag i det. Jag vet vad folk skulle säga, jag vet att folk inte skulle ta det seriöst, eller skämta bort det. Och jag känner själv att jag inte skulle orka det i nuläget, även om jag också vet att jag skulle kunna hjälpa personer som sitter i samma sits som jag själv. Men tyvärr, får det vänta, än en gång.