Jag har i princip spenderat hela dagen framför min iPad, kollandes på avsnitt efter avsnitt av One Tree Hill. Kollade lite till och från på det förut, så bestämde mig för några dagar sedan att kolla om alla säsonger, då jag, i brist på liv (?) kollat klart på all avsnitt och säsonger som kommit ut av Ghost Whisperer, Pretty Little Liars och Sons of Anarchy. Är nu inne på säsong två av OTH.

 

För er som sett serien, vet att den handlar om, bland annat, basket. Så det finns säkert personer som tror att det är anledningen till att jag kollar, vilket det inte är. Dock har det blivit så att serien har fått igång min sommarträning, då jag idag, hela dagen, legat och tänkt på hur jag ska ladda över grym musik till telefonen, ta moppen och basketbollen och köra till parken (även kallad tenniplan) för att skjuta, och strax efter tio stod jag där. Dock var jag hemma redan vid elva då tre småkillar tyckte att det var en jättebra idé att åka sparkcykel där jag tränade, men men, jag kan ju alltid fortsätta här hemma då jag har hela planen och korgen för mig själv, men för mig är det inte riktigt samma sak.

 

Någonting jag funderar på ofta, och då menar jag flera gånger om dagen, är sporten jag håller på med. Basket. Basket har alltid varit en sport som betytt allt för mig, vilket är sjukt, att en boll och en korg med hjälp av ett lag kan vara hela ditt liv, för det har det varit. Det har sedan länge tillbaka varit basketen som fått mig att orka, de dagar jag bara velat ge upp, har jag tagit min basketboll och antingen gått till parken tio minuter bort för att bara skjuta, eller bara gått utanför dörren för att göra det. Att med musik i öronen bara få vara, bara få göra det jag älskar. Att efter en jobbig dag i skolan, efter mycket plugg, efter krångel bland vänner eller familj bara få åka till träningen och bara få tänka på bollen som ska igenom det där nätet. Men dom tankarna finns inte kvar längre.

 

Jag får ofta frågan varför jag går på basket, och det är en fråga jag lätt kunde svara på förut, det var mitt liv. Det jag älskade mer än någonting annat, men när jag numer får den frågan kan jag inte svara på det, för jag vet inte svaret själv. Jag vet, helt ärligt, inte varför jag går på basket längre. För istället för att hjälpa mig igenom svåra stunder, är det numer en börda som lägger sig tungt på axlarna. Att alltid prestera, att alltid göra folk stolta, att alltid stötta och aldrig svika laget. Det tär på en när man ständigt frågar sig själv varför man håller på. Och nu tänker ni säkert, men varför slutar du inte på basket då?, och svaret på den frågar vet jag faktist inte heller. Kanske för att jag skulle sakna det, sakna laget, eller för att jag känner att jag behöver röra på mig, jag vet inte. Men samtidigt undrar jag också, hur många positiva saker finns det med att sluta? Jo, hur många som helst. Frågan; sluta eller inte?, frågar jag mig själv dagligen, för ska inte basketen vara något som är kul?
 För just nu är det bara en börda.

 

Att vakna på morgonen, tänka vilken dag det är och sedan inse att det är en dag då träning står på schemat och du då bara vill vända dig om och somna. Att på en matchdag vakna upp och tänka, Nej, kan jag inte bara bli sjuk?. Att på en match sitta på bänken och hoppas på att inte bli inbytt. Att känna att man på planen inte gör något för laget utom att dra ner dom, klanta sig eller förstöra, det är inte kul. Man tröttnar efter ett tag. Och kanske kan det vara så att jag ger upp lätt, att jag ger upp för att jag inte är bäst. Jag är van vid det, utan att försöka låta dryg och äckligt, jag har alltid varit bland dom bästa, det vet jag. Jag har alltid varit lagets skytt, den som kan spela både guard och forward, men jag är inte den spelaren längre, och att se alla andra utvecklas och bli bättre medan man själv har stannat upp helt i utvecklingen, för vissa kanske det betyder att dom kämpar hårdare för att nå dit dom vill nå, men för mig är det inte så. Jag mår bara dåligt av det. Jag önskar att jag var en av de personerna som aldrig gav sig, som alltid gav 110% vad det än handlade om, men det är jag inte.

 

Dock vet jag att jag har mina anledningar till att min utveckling stannat, jag vet att jag var borta 3 månader pga. skada, och jag vet att mitt mående och hälsa har varit ett helvete senaste tiden, och jag vet att anledningarna till det har varit helt normala, även om det inte alltid känns så. Men trots det är det jobbigt, och jag vet i nuläget inte om jag kommer fortsätta med den här sporten när sommaren är över, men jag hoppas det. Och jag hoppas att jag har fått tillbaka min kärlek för den här sporten då.

 

 

 

 

Jag saknar tiden då jag prioriterade basketen framför allt annat. Hellre stod jag hemma och sköt än åt middag med mina föräldrar, hellre spelade jag match än umgicks med mina vänner, jag tränade istället för att plugga, för betygen betydde ingenting för mig när jag hade basketen. Jag hade ett underbart lag, jag hade viljan att träna, viljan att bli bättre. Viljan att fortsätta när jag snubblade över motgångar. Men vart är den viljan nu, vem tog den och sprang långt härifrån? Någonting hände, men jag vet inte vad. Kanske var det skadan, kanske var det min lilla fragment-skada i fingret som höll mig borta i två månader som gjorde att jag tappade orken. Kanske var det för att jag tog en paus på en månad. Jag var borta i över tre månader, och efter de tre månaderna har inget varit likadant. Jag har inte lust att åka till träningarna, ingen ork att spela match. Sista matchen jag spelade, spelade jag två minuter innan jag bröt ihop. Jag bröt ihop totalt. Något hände, vad vet jag inte. Men jag kunde inte spela mer. Och nu i detta läge vet jag inte ens om det här är det jag vill hålla på med. Jag är beredd att ge upp det jag älskat mest av allt sedan sju år tillbaka av en anledning jag själv inte vet vad det är.

 

 

07:21 rullade bilen med mig och pappa ut från infarten här hemma bort mot Jenni, och 07:35 (typ) rullade den in på deras infart. Där bytte vi bil, och jag, Jenni, hennes mamma och min padre började åka ner mot Norrköping. Där skulle mitt lag spela RM Omgång 3, en match mot Norrköping, och en mot EOS.

 

Första matchen var mot Norrköping, som var sjukt jämn och spännande. Vilket i slutändan ledde till förlängning där vi drog ifrån och vann med 6 poäng om jag inte minns fel (kan ha varit 7 eller 8 också....) Och tack vare den vinsten 'visste' vi att vi var vidare till nästa omgång då vi var ganska säkra på att Norrköping skulle förlora mot EOS.

 

Efter lunch var det dags för tjejerna att byta om igen, och gå till Hall B för att starta sin uppvärmning. Den här matchen, mot EOS, var 'tyvärr' inte lika spännande som den innan. EOS var så pass bra att vi förlorade med ganska mycket. En av orsakerna var dock att en skadade foten och två började känna av sina knä-skador. Hur som helst så hade vi rätt, Norrköping förlorade och vi är vidare till Omgång 4 och kan nu säga att vi tillhör ett av Sveriges 8 bästa lag.

 

 

Finns inte så mycket att skriva om just nu, har prao hela den här veckan, träningar som vanligt, det händer inget speciellt. Kanske kommer upp lite bilder då och då och jag orkar fota haha, här är lite bilder från helgen när mitt lag spelade RM på hemmaplan, och bl.a. vann över Djursholm med 4 poäng. (Djursholm ligger 1:a i division 1 och vi spelar i div. 2 och 3, så det var ganska stort). Vi är iaf taggade inför omgång 3 då jag hoppas att jag får spela.

 

Vill bara säga ett stoooort grattis till Svenska Herr-landslaget som vann över Luxemburg och nu är i EM.

 

Jag kom hem från träningen för ungefär en timme sen och har nu duschat och placerat mig i soffan. Jag tänkte bara blogga lite snabbt och sedan läsa några sidor i NO boken innan jag torkar och plattar håret. Träningen idag var (som alla andra måndags-träningar) sjukt flamsig. Inte så seriös, men vi spelade mycket så det var väll kul ändå. Men jag tror ändå att det är dags att börja träna extra hårt inför RM som är 19-21 Oktober, och för oss är det uppe i Luleå vilket är sjukt kul. Vi har redan varit där en gång och spelat RM, men det gör absolut ingenting för det var så jävla grymt.

 

 

Sitter just nu i Nacka Sporthall och kollar när mitt lag tränar. Jag är som sagt inte med för att jag fortfarande inte är helt frisk och det dödar mig. Hatar att sitta och kolla på. Men har så mycket läxor just nu så måste göra det medans jag kollar också, vilket inte går sådär då det är 20 minuter kvar av träningen och jag inte inte gjort någonting än.

 

Jag ska alldeles strax hoppa in i duschen, och sedan sätta mig och göra min spanska-läxa. Jag ska även läsa lite fysik då jag inte förstår ett skit av det, jag vet inte vad det är, men NO är ett ämne jag alltid hatat och haft svårt för, men trots det har jag ändå helt okej betyd i de olika ämnena. Jag får inte riktigt ihop det, men det är inte mig emot. Ska sedan platta håret och gå och lägga mig tidigt, för imorgon måste jag vara pigg, anledningen till det är för att Täby Cup börjar imorgon, kommer bli så sjukt kul. Och i år är det vår tur att ta hem guldet.

 

Idag har varit en dålig dag, en riktigt dålig dag. Allt har gått åt helvete och mitt humör är inte riktigt på topp. Jag har varit otrevlig mot alla jag träffat och hamnat i bråk med pappa. Dagar som denna är jag glad att jag har basketen. Att bara kunna gå ut och skjuta för mig själv och inte tänka på något annat än att öva på mitt skott. Det är jag evigt tacksam för.