Jag saknar tiden då jag prioriterade basketen framför allt annat. Hellre stod jag hemma och sköt än åt middag med mina föräldrar, hellre spelade jag match än umgicks med mina vänner, jag tränade istället för att plugga, för betygen betydde ingenting för mig när jag hade basketen. Jag hade ett underbart lag, jag hade viljan att träna, viljan att bli bättre. Viljan att fortsätta när jag snubblade över motgångar. Men vart är den viljan nu, vem tog den och sprang långt härifrån? Någonting hände, men jag vet inte vad. Kanske var det skadan, kanske var det min lilla fragment-skada i fingret som höll mig borta i två månader som gjorde att jag tappade orken. Kanske var det för att jag tog en paus på en månad. Jag var borta i över tre månader, och efter de tre månaderna har inget varit likadant. Jag har inte lust att åka till träningarna, ingen ork att spela match. Sista matchen jag spelade, spelade jag två minuter innan jag bröt ihop. Jag bröt ihop totalt. Något hände, vad vet jag inte. Men jag kunde inte spela mer. Och nu i detta läge vet jag inte ens om det här är det jag vill hålla på med. Jag är beredd att ge upp det jag älskat mest av allt sedan sju år tillbaka av en anledning jag själv inte vet vad det är.