Just nu är livet bra, det mesta går som jag vill att det ska gå. Men sen finns det en sak, en sak som förstörd det där bra, och den saken kallas basket. 'Vaa?' tänker ni väl ni då, 'Du älskar ju basket' ja, jag älskar det, det är just därför det förstör. Kanske är det inte själva basketen som gör det, utan skadorna. Det här lilla äckliga fingret som förstört för mi i över en månad nu, nästan två. Men den 'lilla' skadan som alla tror är liten, skadan som gör att alla tror att jag inte vill spela, den gör allt så jävla svårt. Jag är tillbaka nu, tillbaka på basketplanen igen efter en tid av rehab, skydd och kirurg-besök, men fan vad man tappar. Och jag skojar inte om jag säger att jag inte kan spela basket längre.

 

Men det som gör mest ont av allt, det är RM. (Riksmästerskapen, samma sak som SM för er som inte vet) Jag kan spela, jag vill spela men jag får inte. För att det finns idioter som valt att inte låta mig spela för att jag tydligen, enligt dom, har ont. Dom vet inte skit. Jag har inte ont, jag kan spela, fingret känns inte, men ändå får jag inte. Så än en gång får jag sitta på läktaren, kolla på när mitt lag gör det jag skulle döda för att få göra.