Jag tror att de flesta som läser min blogg förstått att 2012 inte varit det bästa året jag upplevt, det av många olika anledningar. Jag har många ljusa stunder från året, minnen jag aldrig kommer glömma, men som är både positiva och negativa. Saker jag inte kommer glömma men mest av allt skulle vilja. 2012 har varit ett av de mörkaste åren i mitt liv, men med hjälp av underbart folk runt omkring mig har jag tagit mig igenom det. Jag har många att tacka för den styrkan dom gett mig.

 

Jag har under det här året gått igenom väldigt mycket, ensam, saker som andra inte sett. Saker som skett i mörker bakom stängda dörrar. Saker som jag gjort mot mig sjäv och saker jag gjort mot andra. Men framför allt saker jag ångrar, saker som jag nu inte kan sluta med. Det här året har jag gråtit mer än vad jag någonsin gjort innan. Varje steg jag har tagit, varje andetag jag andats har varit ren smärta, smärta som ingen annan förstår. Folk kan föreställa sig, men ingen förstår.

 

Mest av allt skulle jag vilja skriva ut allt, allt som hänt och allt jag gått igenom så folk börjar ta det på allvar. Så att alla kommentarer, blickar och skratt stoppas, så att någon iallafall försöker förstå vad det är som faktiskt händer. Att alla gånger jag varit hemma från skolan inte har varit för att jag inte orkar för att jag är lat, eller för att det är ett prov jag inte har pluggat till. Det har inte med saken att göra, och det är inte det det handlar om.

 

Allt har i princip gått utför, ju fler minuter som passerat ju mer smärta har kommit. Även om jag haft timmar, dagar och veckor som varit perfekta, så har jag alltid behövt gå tillbaka till det plågsamma. Tillbaka till det jag önskar försvann, till det jag hatar mest av allt. Men det försvinner inte, det är kvar. Dag in och dag ut, aldrig försvinner det, hur mycket jag än försöker faller jag alltid tillbaka till det mörka hål jag dagligen försöker ta mig ur men aldrig lyckas med.

 

Att jag klarat det här året är ett mirakel, och jag har så många att tacka för det.

 

Till en början har vi skolan, det är inte många som vet hur jag haft det i skolan eller som vet mina känslor kring den. Men med hjälp av min lärare, Isatu och Karro har jag klarat av att gå till den (för det mesta), då jag i slutet av förra terminen hade runt 25% frånvaro. Men utan dom tre personerna tror jag inte att jag hade gått dit över huvudtaget, trots att jag stundvis velat strypa Isatu och Karro, så har det varit dom personerna som fått mig att gå till det jag kallar helvetet men andra kallar skola.

 

Sen har vi basketen, det absolut bästa som hänt i mitt liv. Utan den vet jag inte vad jag hade gjort. Det har funnits dagar jag gråtit på väg till träningen, och enda anledning jag tagit mig dit är för att jag älskar det så mycket. Och inte är det bara sportens förtjänst, det är mycket tack vare mitt lag. Det laget jag ofta velat skjuta för att dom alla varit så sjukt irriterande och jobbiga, men som jag djupt inne älskar så sjukt mycket. Många i laget vet det men dom förstår inte dom heller, det är ingen som förstår, men ändå finns dom alltid där.

 

En ny person jag lärt känna i år som hjälpt mig är Bam, Rebecca. 'Tack vare' det hon gått igenom har hon hjälpt mig. Genom att visa att man kan komma ifrån all smärta och hitta det positiva och bli lycklig har hon fått mig att kämpa, eller åtminstone försöka. Försöka se det positiva, och försöka vara glad. Hon har fått mig att tänka att jag faktiskt kan bli lycklig, att allt kan bli bra. Att allt kommer bli bra, även om jag i många lägen inte tror henne.

 

Men personen som nog hjälpt mig allra mest det här året är Moa. Under året då alla andra försvunnit, långsamt backat ut ur mitt liv är hon den person som tagit ett stort kliv in istället. Sen i somras har vi i princip pratat varje dag, skapat oförglömliga minnen, både bra och dåliga. Men framför allt är hon den person som inte låtit mig ge upp. Varje gång jag brutit ihop och gråtit har hon alltid funnits där. Alla gånger jag varit beredd att ge upp allt har hon varit den person som dragit upp mig på fötterna igen, hon är den person som fått mig att klara det här året. Och nu, utan henne, rasar jag ihop.