Okej, så jag ska försöka skriva ett inlägg som jag hoppas att Moa nångång kommer läsa. Det har hänt lite saker som gjort att jag inte riktigt vet vart vi står.

 

Som jag tror att alla som läser min blogg vet är Moa personen jag ofta kallar tvilling. Det är ingen slump, det är ingen ''rolig grej'' utan det är för att vi i princip är likadana. Inte på utsidan, emn på insidan. Vi tänker likadant, tycker likadant (oftast), gillar samma saker, har samma smak. Jag kan rabbla gemensamma saker i år, men det är alldeles för mycket för att skriva och det tror jag inte att någon skulle orka läsa, jag skulle för den delen inte ens orka skriva allt. Men jag ska ta upp en sak, som vi sagt flera gånger, och det är att vi båda är så in i helvete envisa, vi ger oss aldrig, vi ska alltid ha rätt. Och ni kan ju bara tänka er hur det skulle bli om vi bråkade?

 

Jag har ett väldigt hett temperament, jävligt kort stubin, blir arg sjukt lätt. Oftast för helt meningslösa grejer om man tänker efter, men jag blir det. Jag brusar upp, blir förbannad, blir så arg att jag gråter. Jag gråter nästan varje dag, pga att jag är arg, sur, ledsen, glad, you name it. Jag tror det beror på att jag under 2 år hållt allt inom mig, alla tankar och känslor har jag under 2 år hållit inom mig och inte pratat med någon om. Nu kommer väl kommentarerna ''Men skyll dig själv då!'' ja det kanske jag får göra, kanske lägga skulden på mig själv. Men en sak ska ni veta, man kan inte prata med någon om ingen finns där.

 

Under dom här 2 åren har det hänt så mycket runt omkring mig. Folk har lämnat min sida, jag har förlorat så många vänner. Jag kan inte ens räkna på fingrar och tår, folk som jag älskat av hela kitt hjärta. Dom enda jag någonsin kunnat lita på och kunnat prata med har inte funnits där när jag behövt dom. Men så är det väl att växa upp, börja i ny skola, få nya intressen osv. Men när alla nu långsamt backade ut ur mitt liv fanns det en person som tog ett stort kliv in i mitt liv istället, det var Moa.

 

Moa har sedan första dagen vi pratade alltid funnits där, alltid lyssnat, alltid velat hjälpa till på alla sätt. Så som ingen annan gjorde och det är jag evig tacksam för. Men när det kommer saker då vi tycker olika, eller ett missförstånd eller att någon av oss misstolkar eller överreagerar när det gäller något så smäller det. Båda blir sura, vi slutar prata och det ska mycket till för att vi ska börja prata igen. Ingen vill ta första steget. Ingen vill be om ursäkt för vi tycker inte att vi själva har gjort fel och ingen av oss vill ringa det första samtalet eller skicka det första smset. Det har i tillfällen gått så långt så till och med folk på Twitter har skrivit till oss och sagt ''Amen ta och skicka ett sms nu då båda två!''.

 

Varje gång det har hänt har det alltid slutat med att någon har gett sig. Kanske att någon har något den måste berätta den andra så man har inget val än att ta det där första steget. Men vad händer den dagen ingen har det, den dagen någon av oss kan berätta den där saken för någon annan, hur lång tid kan det ta innan vi börjar prata igen? Dagar? Veckor? Månader? År? Jag vill inte ha det så, det är det sista jag vill. Jag vet inte vad Moa vill, men jag vill det iaf inte. Jag har ingen aning om vad vi kan göra åt saken, för att ändra sin personlighet kan vara något utav det svåraste någonsin att göra.