Har skrivit av mig på Twitter om hur trött jag är på folk runt omkring mig, på vad folk slänger ur sig utan att veta hur mycket folk faktiskt tar åt sig. Det har inte hänt någon speciell händelse just nu, jag bara började tänka på det, hur dumma folk är egentligen. Hela tiden hör jag skämt om självskadebeteende och självmord, och för det första är det inget man skämtar om, över huvudtaget. Och för det andra, hur kan ni vara så säkra på att tjejen bredvid dig i klassrummet inte försökt ta livet av sig? Hur kan du vara säker på det? Svaret är; det kan du inte. Inte alls, för folk ser inte. Folk går dagligen runt i sin egna lilla bubbla men stängda ögon utan att veta vad som egentligen händer runt omkring dom. Jag kan med hjälp av egen erfarenhet säga att, ni har ingen aning om vad er bästa vän gör på nätterna. Ni vet inte, även om ni tror det kan ni aldrig vara säkra.

 

Jag känner minst 8 (å t t a) personer som är eller har varit beroende av att skada sig själva, skära sig osv. Jag kände en person som tagit livet av sig, och en av mina kompisar har försökt flera gånger. Och då kan jag tala om för er, att de som varit fast i ett självskadeberoende av mina kompisar har varit dom som alltid gått runt med ett leende på läpparna. Aldrig klagat, alltid skrattat. Gett oss alla runt omkring bilden av att allt är så jävla underbart medan dom på nätterna sitter i sitt rum och inte önskar något annat att bara få dö. Ska det vara så, ska en femton-årig tjej gråta på nätterna medan hon drar ett vasst rakblad mot sin handled? Och hur kan folk göra detta till ett skämt. Det är så långt ifrån ett skämt man kan komma.

 

Det hugger i mig varje gång jag hör ett skämt om det här, jag vill gråta varje gång. Jag mår så dåligt av det. För jag ser det, för att jag själv gått igenom jävligt mycket ser jag mer än vad andra gör. Mycket mer. Det är inte kul, jag ser saker jag inte vill se, jag får veta saker jag inte vill veta. Och sen står jag där, ensam om att veta, och utan att veta vad jag ska göra för att göra saker och ting bättre. Det äter upp mig innifrån. Jag vill inte vara i den positionen, men det som tär på mig mest är att se folk omkring mig i deras positioner, utan att kunna göra någonting åt saken. Tänk på att personen du förolämpade idag, på lektionen, i klassrummet, kanske kommer göra ett extra djupt sår på sin handled med hjälp av ett raklblad inatt. Tänk på det en gång.